I välfärdsstaten garanteras alla medborgare social trygghet och välfärd genom det offentligas – statens och kommunernas – åtgärder. Välfärdsstaten främjar välfärden, förebygger och minskar sociala problem och utövar social kontroll.
Välfärdspolitiken (liksom också socialpolitiken) täcker flera samhällspolitiska områden som påverkar människans välfärd, välfärdsupplevelsen och välfärdsutvecklingen. Sådana områden är t.ex. bostadspolitik, arbetspolitik, utbildningspolitik, vård- och omsorgspolitik, kulturpolitik, idrottspolitik, näringspolitik, trafikpolitik, trygghetspolitik, alkohol- och drogpolitik.
Erik Allardt står för den mest omfattande synen på välfärd, som också har varit den mest tillämpade, om än kritiserad, i olika undersökningar. Välfärdens dimensioner enligt Allardt är levnadsstandard, gemenskapsrelationer och självförverkligande, men välfärden påverkas också av förändringar i omvärlden och andra förhållanden. Som underlag för definitionen kan användas uppskattningar, förhoppningar och föreställningar eller behov.
Staten står för den allmänna välfärdspolitiken, kommunerna för den kommunala välfärdspolitiken, men välfärdspolitiken är också överstatlig, t.ex. EU-politik. Dessa skapar de yttre livsramarna, men människan själv och i grupp bör kunna välja och fatta beslut när det gäller den egna välfärden.
Många kommuner lägger upp välfärdsstrategier och verksamhetens effekter följs upp och utvärderas i välfärdsberättelser för att målet med välfärdspolitiken ska uppnås. Det är att hoppas att de olika aktörerna i denna globala omvärld inte har mycket motstridiga välfärdspolitiska mål och metoder, för motstridigheter sätter sina spår i människans vardag.