Svenska sekretariatet vid Finlands Kommunförbund har initierat en utredning om två förvaltningsspråk och den finansieras av Svenska kulturfonden. Linnéa Henriksson, politices licentiat och universitetslärare vid Åbo Akademi, har utsetts till utredare. Projektet leds av en styrgrupp.
Utredningen syftar till att precisera vad förvaltningsspråk och annan språkanvändning inom kommuner innebär i olika situationer.
Frågeställningar
Det föreligger en hel del rätt varierande uppfattningar om vad två förvaltningsspråk egentligen innebär. Det gör att det är relevant att inleda utredningen med att föra en diskussion om på vilka olika sätt man överhuvudtaget använder språk i kommuner.
Kommuner har verksamhet på sex olika områden där språket är intressant. Kommuner kommunicerar:
1. med andra myndigheter (utlåtanden osv.)
2. inom de beslutsfattande organen (listor, protokoll, bilagor, men även mötesspråk och översättning)
3. internt inom organisationen, arbetsspråk (både skriftligt och muntligt, behoven varierar stort inom olika sektorer)
4. med företag och andra intressenter (närmast förhandlingar osv. som rimligen bör begås på kundens språk)
5. med och till invånarna (beslut och information)
6. i servicesituationer (framför allt inom vårdsektorn).
Det är rimligt att skilja mellan åtminstone förvaltningsspråk och servicespråk. Med förvaltningsspråk menas de fem första områdena ovan, varav en del regleras i lag. Volymmässigt är servicespråket störst och samtidigt det område som invånarna kommer mest i kontakt med.
I diskussionen om två förvaltningsspråk verkar det ibland oklart om det är juridiken eller praxisen man uppfattar som ett problem. Om det är juridiken som är problemet, så är lösningen att initiera en förändring av lagstiftningen. Om det är de praktiska tillämpningarna som fungerar haltande kan en vettig systematik i verksamheten och information om god praxis tillfredsställa många behov.
Utgångspunkten är att kommuner med en finsk- och svenskspråkig befolkning verkar på båda språken. Därefter råder viss oklarhet om vad det är man vill åstadkomma med kommuner med två parallella, jämställda förvaltningsspråk. Är man ute efter att närmare stadga i vilken utsträckning kommuner bör ha verksamhet på båda språken, i både förvaltnings- och servicesituationer? Är det realistiskt att ha samma modell för alla tvåspråkiga kommuner? Finns det någon anledning att tro att kommuner, där de svenskspråkigas andel utgör en mindre del än vad lagen föreskriver för tvåspråkiga kommuner, skulle vara intresserade av att gå in för detta?
Förväntas detta vara intressant bara för samgångskommuner eller också för tvåspråkiga kommuner, vars språkliga status inte förändras just nu? Vilka kommuner kunde tänkas arbeta så här framöver, som inte redan gör det?
Resultaten av utredningen kommer att presenteras vid ett seminarium den 22.5 2012. Närmare informtion hittar du här.