Cirkulär 24/80/2005, S-L. Karhunen/eg, 20.12.2005Revidering av arbetsmarknadsstödet 1.1.2006

​Bestämmelserna som gäller reformen finns på adressen www.riksdagen.fi
RP 164/2005
GrUU 50/2005
ArUU 16/2005
ShUB 34/2005

Reformens innehåll

Finansieringen av arbetsmarknadsstödet ändras så att kostnaderna för dem som fått stödet passivt i mer än 500 dagar delas jämnt mellan kommunerna och staten (passiva stödtagare). Kostnaderna för det passiva stödet uppgår till omkring 515 miljoner euro per år. Enligt reformen ska kommunerna stå för hälften av beloppet. Kostnaderna för stödtagare som deltar i aktiveringsåtgärder ska däremot betalas av staten.

Som en del av kompensationen till kommunerna ändras finansieringen och strukturen för utkomststödet. Utkomststödet frigörs från statsandelssystemet och indelas i ett grundläggande och ett kompletterande utkomststöd. Kostnaderna för det grundläggande utkomststödet delas jämnt mellan staten och kommunerna. Som begrepp motsvarar det grundläggande utkomststödet den normerade delen av stödet som använts i lagberedningen.  Den normerade delen av utkomststödet har tagits bort från de kalkylerade statsandelsgrunderna. Den normerade delens belopp uppskattas till 90 procent av de nuvarande utgifterna för utkomststödet. År 2003 var utgifterna för utkomststödet 490 miljoner euro. Kostnaderna för det normerade stödet skulle då alltså uppgå till 441 miljoner euro.

I basserviceprogrammet 2006–2008 sägs att finansieringen av revideringen av arbetsmarknadsstödet genomförs så att den fulla kompensationen till kommunerna för de kostnader som föranleds av revideringen blir cirka 180 miljoner euro år 2006, varefter den gradvis sjunker under en övergångsperiod på tre år tills den når målnivån på 150 miljoner euro per år.

Kompensationen genomförs genom att kommunernas statsandelar höjs så att kompensationen under tre år gradvis minskar till målnivån (från 180 miljoner till 150 miljoner euro). Statsandelsökningen enligt målnivån (150 miljoner euro) kvarstår också i fortsättningen.

Reformen ändrar inte arbetsfördelningen mellan kommunerna och staten när det gäller aktiveringsåtgärderna för de arbetslösa. Arbetsförvaltningen ansvarar fortfarande för aktiveringen av arbetslösa. Grundlagsutskottet har också fäst uppmärksamhet vid detta och konstaterat att arbetskraftsbyrån är skyldig att se till att det under karenstiden faktiskt finns tillgång till arbete, utbildning eller arbetskraftspolitiska åtgärder. I lagen togs också in en skyldighet för arbetskraftsbyråerna att granska jobbsökarplanen utan dröjsmål när den arbetslösas karenstid inleds för att säkerställa en effektiv service.

Ändring av lagen om utkomststöd

Definieringen och finansieringen ändras i lagen om utkomststöd, men utkomststödets grundläggande funktion att vara en förmån i sista hand inom utkomstskyddet ändras inte. Utkomststödet utgör fortfarande skillnaden mellan de utgifter som fastställts i lagen och de inkomster och resurser som står till förfogande. På grund av den nya definitionen blir beräkningen efter revideringen av utkomststödet tvådelad. Inkomsterna och resurserna beaktas först och främst när grundläggande utkomststöd beviljas. Ändringen av finansieringen för utkomststödet är en del av kompensationen till kommunerna för finansieringen av arbetsmarknadsstöd. I och med reformen indelas utkomststödet i grundläggande, kompletterande och förebyggande utkomststöd. Social- och hälsovårdsutskottet ändrade i regeringspropositionen begreppet ”behovsprövat utkomststöd” till kompletterande utkomststöd.

Till lagen om utkomststöd fogas de nya paragraferna 7, 7a, 7b och 7c. Vid beviljande av utkomststöd ses grunddelen och andra grundutgifter som utgifter. Grunddelen (7a §) motsvarar 7 § 2 mom. i lagen om utkomststöd före revideringarna. Övriga grundutgifter enligt den nya paragrafen 7b: boendeutgifter enligt 6 § i lagen om bostadsbidrag, bortsett från den andel om sju procent som ingår i grunddelen, kostnader för användning av hushållselektricitet, hemförsäkringspremier och hälso- och sjukvårdsutgifter som inte är ringa.

Riksdagen behandlar också regeringens proposition om slopandet av självrisken på 7 procent av de boendeutgifter som ingår i utkomststödets grunddel (RP 155/2005). Denna ändring av lagen om utkomststöd träder i kraft 1.9.2006. De extra utgifter som föranleds kommunerna av detta kompenseras genom en höjning av statsandelsprocenten för social- och hälsovården från och med 1.1.2006.

Enligt den nya paragrafen 7c ska vid beviljande av kompletterande utkomststöd i behövlig utsträckning beaktas särskilda utgifter, som omfattar utgifter för barndagvård och andra utgifter på grund av boende än de som avses i 7a och 7b §. Dessutom beaktas utgifter som på grund av en persons eller familjs särskilda behov eller förhållanden ansetts nödvändiga för tryggande av försörjningen eller främjande av förmågan att klara sig på egen hand.

I detta sammanhang har inga ändringar gjorts i bestämmelserna om förebyggande utkomststöd. Avsikten med det förebyggande utkomststödet är att främja personers och familjers sociala trygghet och förmåga att klara sig på egen hand och att förebygga utslagning och långvarigt beroende av utkomststöd.  Kommunen beslutar om grunderna för det förebyggande utkomststödet.

Statsandel för grundläggande utkomststöd

I paragraferna 5a-d i lagen om utkomststöd finns det bestämmelser om statsandelen för grundläggande utkomststöd. Statsandelsbeloppet för det grundläggande utkomststödet utgör 50 procent av kostnaderna för detta utkomststöd. Det grundläggande utkomststödet frigörs från statsandelssystemet inom social- och hälsovården. I avvikelse från det övriga statsandelsförfarandet är det länsstyrelserna som är statsandelsmyndigheter i fråga om grundläggande utkomststöd. Förskotten på statsandelarna betalas till kommunerna månatligen i lika stora poster senast den 11 varje månad. Förskotten betalas utan ansökan och de fastställs enligt de kostnader som stödet gett upphov till två år före finansåret. Kostnaderna för det grundläggande utkomststödet år 2006 fastställs alltså på basis av utgifterna för utkomststödet år 2004.

Förskotten justeras så att kommunerna före slutet av augusti lämnar uppgifter om de verkliga kostnader som det grundläggande utkomststödet gett upphov till fram till juni och en uppskattning av de kostnader som det grundläggande utkomststödet ger upphov till från juli till december. De justerade förskotten betalas från början av oktober.

För den slutliga statsandelen ger kommunerna länsstyrelserna en utredning över statsandelarna som gäller fjolårets kostnader för det grundläggande utkomststödet inom april månad följande år. Kostnaderna anges till det belopp de uppgår till minskade med de poster som hänför sig till det grundläggande utkomststödet och som flutit in vid återkrav av det grundläggande utkomststödet. Kostnaderna omfattar inte de kostnader som betalats för integration av invandrare och mottagande av asylsökande och som staten ersätter. Länsstyrelsen fastställer den slutliga statsandelen inom tre månader efter det att utredningen lämnats och betalar den slutliga statsandeln till kommunerna inom tre månader efter att den fastställts.

Vid beredningen av lagen användes uppgifterna för år 2003 som underlag. År 2003 uppgick utgifterna för utkomststödet till 490 miljoner euro. Kostnaderna för det normerade stödet (90 %) skulle då alltså uppgå till 441 miljoner euro. Den särskilda statsandelen för utkomststödet har beräknats till 221 miljoner euro (i genomsnitt 42 €/invånare), vilket är hälften av de kalkylerade kostnaderna för det normerade utkomststödet, 441 miljoner euro, som tagits bort från statsandelsgrunden. Vid uppskattning av den utgiftsbaserade statsandelen för enskilda kommuner år 2006 kan man använda till exempel kommunens uppskattade utgifter för utkomststöd år 2006 (utan förebyggande utkomststöd), varvid statsandelen är:

Kommunens andel av finansieringen för arbetsmarknadsstödet

Lagen om utkomstskydd för arbetslösa ändras så att kommunerna deltar i kostnaderna för arbetsmarknadsstöd till personer som fått arbetsmarknadsstöd under en längre tid. FPA betalar fortfarande arbetsmarknadsstöd till stödtagarna. Staten och kommunerna finansierar vardera till hälften det arbetsmarknadsstöd som betalas efter 500 dagar och barnhöjningen i anknytning därtill, om den arbetslösa personen inte deltar i arbetskraftspolitiska åtgärder eller i arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte.

Också efter 500 dagar betalar staten kostnaderna för de mottagare av arbetsmarknadsstöd som deltar i arbetskraftspolitisk vuxenutbildning, arbetspraktik, arbetslivsträning, yrkesväglednings- och rehabiliteringsåtgärder, integrationsåtgärder för invandrare och arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte.

FPA fakturerar kommunerna månatligen i efterskott för den kommunala andelen av finansieringen för arbetsmarknadsstödet. Som hemkommun för en mottagare av arbetsmarknadsstöd betraktas den kommun som är antecknad som mottagarens hemkommun i befolkningsdatasystemet den dag arbetsmarknadsstödet betalas. Till fakturan bifogas uppgifter om de personer som hör till kommunens finansieringsansvar och det arbetsmarknadsstöd med barnförhöjningar som betalats till dem. Det vore bra om kommunerna följer upp att listan är korrekt.

FPA skickar ett brev om faktureringen till kommunerna under januari månad och ber kommunerna om kontaktuppgifter för faktureringen.

Arbetsmarknadsstöd kan dras in

Lagen om utkomstskydd för arbetslösa innehåller en viktig ändring som gäller grundtrygghetssystemet. För en person som länge fått arbetsmarknadsstöd kan arbetsmarknadsstödet för arbetslöshetstiden dras in om personen inte deltar i aktiveringsåtgärderna nedan.  En person som fått arbetsmarknadsstöd för 500 dagar eller arbetslöshetsdagpenning för maximitiden och efter det arbetsmarknadsstöd för 180 dagar kan förlora rätten till arbetsmarknadsstöd om personen

Aktiveringen effektiveras

Syftet med reformen är att minska den strukturella arbetslösheten och att höja sysselsättningsgraden i landet. Reformen syftar också till att i väsentlig grad förkorta de arbetssökandes arbetslöshetstider och att minska långtidsarbetslösheten. I arbetskraftsbyråerna inrättas jobbsökarcentrum för att effektivera en snabb arbetsförmedling. Arbetskraftsbyrån måste bedöma en arbetslös arbetssökandes arbetsmarknadssituation grundligare en förr. I arbetskraftsbyrån och vid servicecentralerna för arbetskraft görs ett individuellt aktiveringsprogram upp för varje långtidsarbetslös. År 2006 inrättas omkring 100 nya tjänster i servicecentralerna.

I arbetskraftsservicen införs en ny aktiv period under vilken intensiva aktiveringsåtgärder erbjuds. Aktiveringsåtgärderna är avsedda att effektivera de arbetslösas möjligheter att bli sysselsatta genom att främja deras yrkesskicklighet och anpassning till arbetslivet. En intensifierad aktiv period genomförs senast då en person har fått arbetsmarknadsstöd 500 dagar eller utkomstskydd för arbetslösa 500 dagar + arbetsmarknadsstöd 180 dagar. Under denna aktiva period ska arbetsförvaltningen erbjuda aktiveringsåtgärder så att den arbetslösa vid behov i två års tid kan få olika sysselsättningsfrämjande åtgärder under en period på fyra år. En omotiverad vägran att delta i aktiveringsprogram som skrivits in i jobbsökarplanen är grund för indragning av arbetsmarknadsstöd.

Aktiveringsåtgärder är arbete, arbetspraktik, arbetslivsträning, arbetskraftspolitisk utbildning och en hel period av arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte, inte enbart enskilda dagar. Innehållet i aktiveringsåtgärderna är fortfarande under utredning. Diskussioner förs bland annat om i vilken mån olika tjänster inom missbrukarvården och den rehabiliterande mentalvården och inom det frivilligarbete som olika organisationer erbjuder kunde höra till aktiveringsåtgärderna.

Tidigt ingripande

Ett lyckat genomförande av reformen förutsätter effektivare åtgärder av arbetsförvaltningen. Till strategin för tidigt ingripande hör att en arbetslös arbetssökande ska få snabbare och bättre service. En arbetslös arbetssökandes servicebehov måste kartläggas i ett så tidigt skede som möjligt och jobbsökarplanen måste göras upp omsorgsfullt och motsvara kundens behov. Olika åtgärder som förbättrar en arbetslös persons sysselsättningsförutsättningar måste erbjudas så snabbt som möjligt för att en utdragen arbetslöshet ska kunna undvikas. Särskild uppmärksamhet måste fästas vid att de åtgärder som erbjuds är av rätt art och lämpliga för kunden. På basis av servicebehovet kan arbetslösa kunder hänvisas vidare till servicecentralerna för arbetskraft, om man bedömer att kunden har nytta av mångprofessionella tjänster.

Kommunernas roll

Enligt arbetsförvaltningen har det centrala målet i reformen av arbetsmarknadsstödet varit att sporra kommunerna till effektiva åtgärder mot arbetslösheten. Kommunerna deltar i genomförandet av reformen i egenskap av betydande finansiärer och servicegivare. Kommunerna har fortfarande i uppgift att tillhandahålla arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte och att finansiera den i huvudsak. Kommunerna finansierar och tillhandahåller också frivilligt andra sysselsättningsfrämjande tjänster för arbetslösa, till exempel verkstadsverksamhet och missbrukar- och mentalvårdstjänster. En del av kommunerna organiserar och finansierar verksamheten vid servicecentralerna för arbetskraft tillsamman med arbetsförvaltningen. Kommunerna kan främja kvaliteten på aktiveringsåtgärderna och arbeta för att det finns tillräckligt med åtgärder, i synnerhet genom att utveckla tjänsterna vid servicecentralerna för arbetskraft och följa upp kvaliteten på och effekterna av de tjänster som servicecentralerna köper. Kommunerna har också i uppgift att utveckla arbetsverksamheten i rehabiliteringssyfte. Enligt målen för reformen sparar kommunerna i utgifterna för arbetsmarknadsstöd och utgifterna för utkomststöd i och med att de arbetslösa deltar i aktiveringsåtgärder och blir sysselsatta.

Lönesubvention

I samband med ändringen av lagen om offentlig arbetskraftsservice slopas begreppet sammansatt stöd. De stöd som beviljas arbetsgivarna för lönekostnader sammanförs till en enda stödform, lönesubvention. Lönesubventionen består av sysselsättningsstödets grunddel och tilläggsdel. Det grundläggande stödet skulle uppgå till beloppet av den oförhöjda grundagpenningen. Grunddelen skulle vara lika stor för lönekostnaderna för alla som anställts med stödet. För att grunddelen ska beviljas förutsätts alltid att den arbetssökandes servicebehov har utretts på tillbörligt sätt. Tilläggsdelen skulle uppgå till högst 60 procent av grunddelen. I syfte att främja kommunernas sysselsättningsmöjligheter lindras grunderna för bestämmande av det tilläggsstöd som betalas till kommunerna. Högsta förhöjda lönesubvention kunde vara ett stöd där tilläggsdelen uppgår till högst 90 procent av grunddelen.

I tabellen uppskattas verkningarna av arbetsmarknadsreformen och kompensationsförfarandet år 2006. 

En motsvarande kalkyl för de enskilda kommunerna finns på Kommunförbundets webbplats, www.kommunerna.net > Budgetering och ekonomiplanering > Arbetsmarknadsstödsreformens verkningar på budgeten och bokföringen. Där finns en tabell ”Kompensation till kommunerna för arbetsmarknadsstödsreformen” med kommunvisa uppgifter som använts i provberäkningarna. De uppgifter om arbetsmarknadsstödet och utkomststödet som använts i beräkningarna är från år 2003. I texten nedan behandlas punkterna i tabellen mer ingående: 

Kommunens andel av arbetsmarknadsstödet

Enligt beräkningarna kommer utkomststödet att ge kommunerna extra utgifter på 258 miljoner euro, dvs. i genomsnitt 49 euro per invånare. För de enskilda kommunerna varierar de extra utgifterna enligt provberäkningarna mellan 6 och 131 euro per invånare, så det genomsnittliga beloppet per invånare kan inte tillämpas i en enskild kommun. Kommunerna bör beakta dessa utgifter i sin budget. De enskilda kommunernas andel av arbetsmarknadsstödet år 2006 kan uppskattas till exempel på basis av uppgifterna från 2003, vilka framgår av punkten "Kommunens andel av arbetsmarknadsstödet" i ovan nämnda kalkyl. Kommunerna kan också använda färskare uppgifter om antalet arbetslösa, till exempel ”Beräkning av kommunernas finansieringsansvar för kostnaderna, antal personer som fått passivt stöd 31.1.2005”, som finns på samma webbsida. Kommunens finansieringsandel för passivt stöd kan beräknas med hjälp av följande formel:

Kommunernas finansieringsandel för arbetsmarknadsstödet upptas i budgeten och bokföringen i utgiftsposten Understöd till sammanslutningar. Det är motiverat att öppna ett eget konto för kommunens finansieringsandel, eftersom utgifterna är betydande i många kommuner och behöver följas upp för kommunens egna behov. Den nationella statistiken görs upp på basis av uppgifter från Folkpensionsanstalten. Se ”Förändringarnas inverkan på bokföringen och statistikföringen 2006” längre fram i texten. Kommunernas andel behandlas i budgeten och bokföringen som verksamhetsutgifter.

Utjämning av statsandelarna på basis av skatteinkomsterna

Som en del av kompensationen höjs utjämningsgränsen i statsandelarna med en procentenhet, vilket innebär att statsandelarna ökar med 83 miljoner euro. För de kommuner som ligger under utjämningsgränsen ökar statsandelarna med omkring 26 euro per invånare och för dem som ligger över gränsen ökar de med cirka 10 euro per invånare. För kommuner som till följd av höjningen av utjämningsgränsen hamnar under gränsen varierar ökningen mellan 10 och 26 euro. En kalkyl över statsandelsutjämningen där kompensationen beaktats finns på Kommunförbundets webbplats, www.kommunerna.net/kommunalekonomi > Statsandelar > Statsandelarna 2006.

Statsandelarna för social- och hälsovård

På grund av arbetsmarknadsstödsreformen höjs statsandelarna för social- och hälsovård med 68 miljoner euro (i alla kommuner 13 euro/invånare).

Utgifterna för utkomststödet, 144 miljoner euro, tas bort från statsandelsgrunden. Detta har beaktats genom att motsvarande summa dragits av från socialväsendets grunder enligt åldersgrupp (7–64-åringar).

Kommunvisa beräkningar av statsandelarna för social- och hälsovård, inklusive dessa förändringar, finns på Kommunförbundets webbplats, www.kommunerna.net/kommunalekonomi > Statsandelar > Statsandelarna 2006.

Den allmänna statsandelen

Den slutliga utjämningen görs genom att 30 miljoner euro läggs till den allmänna statsandelen 2006, vilket är i genomsnitt 5,7 euro per invånare. Per kommun beräknat varierar utjämningen i den allmänna statsandelen mellan cirka + 83 euro och cirka -40 euro per invånare. Detta kommer att leda till att den allmänna statsandelen blir negativ i vissa kommuner.

Kommunernas kompensation minskar under övergångsperioden med 30 miljoner euro, genom att den allmänna statsandelen skärs ner med 15 miljoner euro år 2007 och 2008. Per invånare beräknat blir minskningen 2,9 euro under bägge åren, varefter kompensationen i den allmänna statsandelen (tillägg eller minskning) förblir i kraft.

Kommunvisa beräkningar av statsandelarna 2006, där arbetsmarknadsstödsreformens verkningar på den allmänna statsandelen beaktats, finns på Kommunförbundets webbplats, www.kommunerna.net/kommunalekonomi > Statsandelar > Statsandelarna 2006.

Av den beräkning av kompensationen för arbetsmarknadsstödsreformen 5.9.2005 som finns på Internet framgår rättelseposterna i den allmänna statsandelen 2006–2008.

Förändringarnas inverkan på bokföringen och statistikföringen 2006

Olika instanser (SHM, Stakes, Kommunförbundet, AM, kommunerna, Statistikcentralen) behöver statistiska uppgifter om utkomststödet och kommunernas andel av arbetsmarknadsstödet, så bokföringen måste ordnas så alla får tillgång till uppgifterna utan överlappande insamling.

Utgifter för grundläggande utkomststöd (innehåller grunddelen och övriga lagstadgade basutgifter, som ersätts till 50 % genom statsandel)

Utgifter för kompletterande utkomststöd

Utgifter för förbyggande utkomststöd

Utgifter för kommunens andel av arbetsmarknadsstödet (kommunens finansieringsandel för passivt arbetsmarknadsstöd, faktureras av FPA)

Social- och hälsovårdsutskottet har i sitt betänkande förutsatt att regeringen följer upp hur lagstiftningen påverkar sysselsättningen, förebyggandet av utslagning och den ekonomiska ställningen för de personer som omfattas av lagens tillämpningsområde och hur den påverkar kommunernas och arbetskraftförvaltningens åtgärder och samarbetet myndigheter emellan. Riksdagen förutsätter också att regeringen följer upp om de resurser som anvisats för genomförandet av lagen är tillräckliga och kommunernas kostnadsutveckling.

FINLANDS KOMMUNFÖRBUND