(Ingen språkversion)       Skriv ut | pdf

Cirkulär 9/80/2003, Markku Fagerlund/aha 4.4.2003Ändring av lagen om enskilda vägar (185/2003)

Vägdelägares rätt att begränsa användningen av en väg för andra än delägare har preciserats i lagen om enskilda vägar och förbud mot annan trafik än sådan som gagnar vägdelägarna tillåts inte om staten eller kommunen understöder väghållningen.

​Riksdagen har godkänt en lag om ändring av lagen om enskilda vägar (RP 163/2002 rd). Lagen stadfästes 28.2.2003 och träder i kraft 1.4.2003. Lagändringen följer med cirkuläret (nr 185/2003).

Även när staten eller kommunen med stöd av någon annan lag än lagen om enskilda vägar understöder ett väglag eller vägdelägarna gemensamt vid underhåll, förbättring eller byggande av en väg, får inte användningen av vägen för trafik som gagnar någon annan än vägdelägarna förbjudas. En förutsättning är att understödet riktas till väglaget och i övriga fall till vägdelägarna gemensamt samt att understödet ges för väghållning. Eftersom detta inte avser understöd enligt lagen om finansiering av hållbart skogsbruk, som beviljas privata markägare (vägdelägare), blir det i praktiken ingen förändring jämfört med nuläget.

Vägdelägarna eller väglaget kan utfärda ett allmänt förbud mot användning av vägen för trafik med motor- eller hästfordon. Tillstånd av vägdelägarna eller väglaget behövs för användning av en väg för sådan verksamhet som anordnas av någon annan än en vägdelägare och som klart höjer kostnaderna för vägunderhållet. Tillstånd behövs också för tillfälliga transporter som gagnar någon annan än en vägdelägare. Ett undantag utgör sådana transporter inom jord- och skogsbruk som utförs med arbetshäst.

Den som arrangerar sådan verksamhet kan påföras en bruksavgift och en ersättning för byggande av väg enligt 24 § lagen om enskilda vägar skall krävas separat.

Vi ber er underrätta kommunernas vägnämnder (de ansvariga organen) om detta cirkulär.

Närmare upplysningar:
Markku Fagerlund, tfn (09) 771 24 00

Bilaga
Lag om ändring av lagen om enskilda vägar (185/2003)
Ändring av lagen om enskilda vägar (185/2003)

Stängning av en väg för trafik som gagnar andra än vägdelägarna

Den bärande principen i lagen om enskilda vägar är att när staten eller kommunen understöder väghållningen av en enskild väg på det sätt som förutsätts i lagen, är det inte tillåtet att under den tid som understödet gäller förbjuda trafik som gagnar andra än vägdelägarna. Förbudet gäller således det understödsår då vägen får understöd för vägunderhållet eller ett år då kommunen eventuellt står för en sådan vägs underhåll. Principen om att hålla vägen öppen gäller också under en tid av tio år efter det att den sista bidragsraten lyfts eller efter att kommunen avslutat sitt vägarbete, om kommunen beviljat bidrag för byggande av en enskild väg eller byggt vägen helt eller delvis med kommunens medel.

Tillstånd av väglaget eller vägdelägarna behövs också i detta fall för regelbunden trafik och framöver också för användning av en väg för en verksamhet som klart höjer kostnaderna för vägunderhållet.

Statsunderstödet för byggande av enskilda vägar slopades redan vid ingången av 1996. Enligt ikraftträdelsebestämmelserna i nämnda lag får användningen av vägen för annat än transporter som gagnar vägdelägarna inte förbjudas under en tid av tio år efter det att den sista bidragsraten för byggande av väg har lyfts. Eftersom statsunderstöd numera kan beviljas utöver för underhåll av en enskild väg, också för förbättring av vägen, preciseras lagen nu så, att skyldigheten att hålla vägen öppen omfattar såväl kommunens understöd för underhåll, byggande och förbättring, som statens understöd för underhåll och förbättring.

Det har emellertid uppstått ovisshet om vilka understöd skyldigheten att hålla en väg öppen sist och slutligen gäller. Högsta domstolen ansåg visserligen i ett beslut redan 1991 att lån och understöd som av statens skogsförbättringsmedel beviljats vissa lägenheter för byggande av en enskild väg inte är sådana i 96 § 3 mom. lagen om enskilda vägar föreskrivna bidrag, som hindrar väglaget att utfärda ett sådant förbud mot färdsel på vägen som avses i 80 § 1 mom. nämnda lag.

Eftersom en väg även kan få andra understöd (främst med stöd av sysselsättningslagen, kommunallagen, lagen om regional utveckling och lagen om stöd för nyskiften) än ovan nämnda stöd av skogsförbättringsmedel, preciseras lagen nu: om staten eller kommunen med stöd av lagen om enskilda vägar eller någon annan lag understöder ett väglag eller vägdelägarna gemensamt i underhållet, eller på ovan angett sätt i byggandet av vägen eller förbättring av den, får användning av vägen för annan trafik än sådan som gagnar vägdelägarna inte förbjudas under den period som understödet gäller.

Ett understöd som en markägare inom väglaget får med stöd av lagen om finansiering för hållbart skogsbruk påverkar däremot inte rätten att begränsa trafiken för utomstående eller att stänga vägen. Orsaken är att bidragsmottagaren inte är väglaget eller vägdelägarna gemensamt.

För kommunen innebär principen om öppna vägar i praktiken att det på en väg som får understöd inte är tillåtet att sätta upp trafikmärken eller bommar som inskränker användningen av vägen. Kommunen måste ju ge sitt samtycke för att sådana skall kunna sättas upp. Bara i den händelse att annan trafik än sådan som gagnar vägdelägarna åsamkar en fastighets- eller registerenhetsägare avsevärd olägenhet (t.ex. försämrad trafiksäkerhet, buller eller damm) kan också framöver andras än vägdelägares användning av en understödd väg förbjudas eller begränsas. Kommunen måste dock samtycka till det. Tröskeln för kommunens samtycke är i detta fall dock snarare hög än låg.

Användning av en enskild väg för verksamhet som klart ökar underhållskostnaderna

Utöver det bestående trafikbehovet förekommer det i fråga om enskilda vägar ofta också trafikbehov i anknytning till fritidssysslor, t.ex. bär- och svampplockning, fiske, jakt och utflykter. Även ridning och travverksamhet har blivit vanligare på enskilda vägar. Användningen av enskilda vägar har för de här verksamheternas del varit förknippad med den så kallade allemansrätten. Den innebär att alla har rätt att röra sig på en annans mark utan att särskilt be om lov av markägaren, under förutsättning att det är tillfälligt och inte medför skada.

Det är en allmän uppfattning att enskilda vägar med stöd av allemansrätten kan användas till gång, skidning, cykling och i begränsad omfattning också ridning. Om någon däremot olovligen tar sig väg över en annans gårdsplan eller på något annat sätt utnyttjar mark som är i en annans besittning gör denne sig skyldig till besittningsintrång. En gärning som endast åsamkat ringa olägenhet betraktas inte som en sådan gärning. Jämfört med t.ex. gång eller skidning lämnar ridning ofta spår i vägytan. Ridning i stor omfattning kan också skada vägen så att det avsevärt ökar väghållningskostnaderna.

När en fastighet som bedriver ridning eller travverksamhet är delägare i en enskild väg beaktas den användning av vägen som föranleds av ridningen eller travverksamheten vid fastställandet av vägenheter. Andra än vägdelägare kan ha rätt att rida på vägen på basis av allemansrätten eller väghållarens samtycke.

Det har inte förekommit tolkningsproblem i fråga om motor- eller hästfordon på enskilda vägar, det är väglaget eller vägdelägarna som beslutar i denna sak. Ett hästfordon är en vagn eller släde som dras av en häst. Ett väglag eller vägdelägarna kan också för dem som inte har rätt till vägen utfärda allmänt förbud mot användning av vägen för trafik med alla eller vissa slag av motor- eller hästfordon eller mot transport av arbetsmaskiner på vägen. Inga ändringar tillkommer på denna punkt.

Även annan verksamhet än ridning, t.ex. cykelevenemang eller idrottstävlingar och andra evenemang, ökar användningen av enskilda vägar. Till exempel när det gällt tävlingar har man i praktiken kunnat komma överens med väglagen, medan ridning har lett till mycket problem i praktiken.

I lagen om enskilda vägar ändras 80 § 1 mom. så att tillstånd krävs för sådan verksamhet som anordnas av någon annan än en vägdelägare och som klart höjer kostnaderna för vägunderhållet. Lagrummet ändrades i enlighet med trafikutskottets betänkande under riksdagsbehandlingen. Meningen är inte att ändra allemansrätten, varken när det gäller innehåll eller omfattning. I den rätt att färdas som allemansrätten innefattar ingår att det skall ske med så liten olägenhet som möjligt. För att tillstånd att använda vägen skall kunna krävas måste användningen medföra klara extra kostnader för vägunderhållet. Den skada som uppkommit måste framgå tydligt.

Vid jord- och skogsbrukstransporter med häst får enskilda vägar dock användas även om transporterna inte sker till vägdelägarnas gagn. För det mesta utför de skogshuggare som använder häst ändå arbete för någon vägdelägare när de färdas till och från skogen. Motiveringen var här att dessa skogshuggare måste kunna välja den kortaste vägen till sitt arbete.

Tillstånd för tillfällig användning av en väg kan beviljas av en vägdelägare eller, om vägdelägarna bildar ett väglag, av sysslomannen eller bestyrelsen. Om det däremot är fråga om regelbunden verksamhet är det vägdelägarna eller väglaget som skall bevilja tillståndet. För användningen av vägen kan en bruksavgift enligt 26 § lagen om enskilda vägar tas ut hos den som anordnar transporten eller verksamheten. Det kan t.ex. vara fråga om en arrangör för en fisketävling, en idrottstävling, en jakt eller ridverksamhet. Det har inte tidigare gått att direkt påföra arrangören en avgift för alla som använder vägen. Ändringen gör att det i praktiken blir mycket lättare att ta ut en avgift.

Man kan träffa olika överenskommelser om storleken på bruksavgiften eller ersättning för extra kostnader genom t.ex. arbetsinsatser. Om någon som inte har rätt till vägen använder den i strid med lagen är han skyldig att om så krävs betala en bruksavgift samt, om vägen skadats, ersätta skadan.

Kommunens vägnämnd kan vid en förrättning avgöra eventuella meningsskiljaktigheter om såväl vägens användning som om bruksavgifter. Vägnämnden kan ändå inte avgöra ersättningsfrågor om straff yrkas. Då skall också ersättningsyrkanden behandlas vid en allmän domstol.

Om en vägdelägare eller bestyrelse eller syssloman inte beviljar tillstånd till tillfällig användning av en väg kan ändring i beslutet inte sökas hos kommunens vägnämnd. Besvär som riktas till vägnämnden skall först behandlas på ett vägnämndssammanträde. Men den som önskar använda vägen eller anordna en verksamhet på vägen kan föra meningsskiljaktigheter till behandling i vägnämnden. Organets beslut går genast i verkställighet och väganvändaren kan såsom i dag i första hand be polisen ingripa, men inte den kommunala myndigheten.

Rättspraxis kommer med tiden att utvisa i vilka fall verksamheter som anordnas av någon annan än en vägdelägare klart ökar kostnaderna för vägunderhållet. Enligt riksdagen måste de extra kostnaderna vara tydliga och skadan framgå klart. Det är emellertid inte heller meningen att den nuvarande allemansrätten skall förändras varken till innehåll eller omfattning. Försiktigtvis kan man således anse att när flera hästar fortlöpande använder en väg ? vilket ofta är fråga om ekonomisk nytta för något ridstall ? är det en verksamhet som inte omfattas av allemansrätten och som sålunda kräver tillstånd av vägdelägarna eller väglaget.

Förbud mot eller begränsning av användning av väg

Om någon annan trafik på en understödd väg än sådan som gagnar vägdelägarna åsamkar avsevärd olägenhet för en fastighets eller registerenhets ägare, kan andra än vägdelägarna med stöd av 96 § 1 mom. lagen om enskilda vägar förbjudas att använda vägen eller deras rätt att använda vägen begränsas med kommunens samtycke. När kommunen samtycker till förbud eller begränsningar ger den samtidigt också sitt tillstånd till uppsättning av en sådan trafikanordning som avses i 51 § 2 mom. vägtrafiklagen.

Enligt 51 § 2 mom. vägtrafiklagen skall väglaget eller vägdelägarna uppsätta en bestående trafikanordning på vägen sedan de fått kommunens samtycke. Kommunen får inte förvägra samtycket utan giltig orsak. I praktiken förutsätter ett allmänt förbud mot genomkörning att det vid vägen finns ett trafikmärke som visar det.

I kommunerna är det i allmänhet inte vägnämnden som ger nämnda samtycken, trots att även det är möjligt, utan något annat organ (ofta tekniska nämnden eller t.o.m. en tjänsteinnehavare) som anges i den av fullmäktige godkända instruktionen. Oftast är det emellertid samma kommunala organ som behandlar och ger båda samtyckena. Hur går det då till i praktiken när kommunen ger sitt samtycke?

Liksom tidigare beviljas samtycke i kommunen enligt kommunallagen. Besvärsgången (rättelseyrkande och kommunalbesvär till förvaltningsdomstolen) följer därför också kommunallagen. När kommunen beviljar sådant samtycke som avses i 96 § lagen om enskilda vägar, skall kommunen samtidigt fatta beslut om sådant samtycke som avses i 51 § vägtrafiklagen. Eftersom å ena sidan kriterierna i 96 § lagen om enskilda vägar, som gäller kommunens samtycke om det är fråga om förbud mot eller begränsning av andra än vägdelägares trafik, och å andra sidan kriterierna i 51 § vägtrafiklagen, som gäller kommunens samtycke till ett permanent trafikmärke, avviker från varandra, ersätter förstnämnda samtycke inte det senare.

Vardera samtycket skall ges också framöver, men det måste ändå organiseras så att de beviljas samtidigt. I och med att kriterierna är olika kan också besluten om samtycke i princip vara olika. Det vore ändå exceptionellt om en kommun ansåg att det finns förutsättningar till samtycke enligt 96 § lagen om enskilda vägar, men samtidigt (samma kommunala organ eller ett annat) emellertid inte ansåg sig kunna ge samtycke enligt 51 § vägtrafiklagen. Tolkningen kan även härledas ur formuleringen i den ändrade paragrafen 101 a: "?.beviljar kommunen samtidigt samtycke?".

Skall väglaget eller vägdelägarna anhålla särskilt om sådant samtycke som avses i 51 § vägtrafiklagen? När kommunen enligt 101 a § lagen om enskilda vägar samtidigt ger nämnda samtycke kan man anse att det inte behövs någon särskild anhållan. Kommunen skall vid sin behandling och sitt beviljande av ett sådant samtycke som avses i 96 § lagen om enskilda vägar samtidigt ge ett sådant samtycke som avses i 51 § 2 mom. vägtrafiklagen. Trots detta kan väglaget eller vägdelägarna liksom tidigare anhålla om samtycke till att sätta upp trafikanordningar.

I motiveringen till regeringens proposition sägs ytterligare att när kommunen ger sitt samtycke (i det sammanhanget tänkte man sig visserligen att kommunen skulle samtycka till ett allmänt förbund t.ex. mot ridning på enskild väg, vilket alltså inte blev fallet) kontrollerar den samtidigt att väglagets eller vägdelägarnas beslut inte hänskjutits till vägnämnden för avgörande. Kommunen skulle således ge sitt samtycke bara om det inte inlämnats besvär eller en ansökan i saken till vägnämnden.

Den uppfattning som ges i regeringens proposition kan till denna del inte anses riktig och motiverad, för det första för att en väglagsstämmas i 90 § lagen om enskilda vägar föreskrivna beslut om att sätta upp ett trafikmärke genast går i verkställighet. Trots eventuella besvär existerar således redan ett positivt beslut av väglaget. För det andra skulle förfarandet vara onödigt osmidigt; kommunerna har hittills kunnat ge sitt samtycke till trafikmärken redan på förhand, enbart på ansökan av organet (organet har rätt att yttra sig i väglagets namn och representera väglaget hos myndigheter). Förfarandet är således smidigt och kan fortfarande tillämpas eftersom det som står i regeringens proposition inte är bindande lagstiftning. En trafikanordning kan givetvis sättas upp först då det utöver väglagets positiva beslut föreligger ett samtycke till det av kommunen.

När det gäller andra vägar än sådana som får understöd förekommer däremot inte det tolkningsproblem som behandlats ovan. Enligt den nya 101 a § i lagen om enskilda vägar gäller samtidigt samtycke av vardera slaget bara vägar som får understöd.

På vägar som inte får understöd kan permanenta trafikanordningar sättas upp om det finns ett beslut om det av väglaget eller vägdelägarna och om kommunen gett sitt samtycke till det. Väglaget eller vägdelägarna skall givetvis också separat söka kommunens samtycke till det.

Ägoreglering vid förrättning av enskild väg

Lagändringen ger större möjligheter att i samband med vägförrättning göra ägobyten och överföra ett område från en fastighet till en annan. Sådana ägoregleringar kan företas även i andra fall än då regleringen behövs för beviljande av vägrätt till en ny väg eller för byggande av väg. Förrättningsmän vid vägförrättning kan i vissa fall besluta om ägoreglering även om ingen av parterna yrkar på det.

Lokal vägförrättning Vid ingången av 2001 utökades lagen om enskilda vägar med bestämmelser om s.k. lokala vägförrättningar. Sådana kan verkställas inom ett visst område bl.a. då det inom området på grund av ändrade trafikförhållanden är nödvändigt att reglera vägrätterna så att de motsvarar de ändrade förhållandena.

När man genom en lokal vägförrättning vill främja trafiksäkerheten och förmågan att förmedla trafiken på en allmän väg, eller när man vill minska eller slopa antalet plankorsningar mellan väg och järnväg, får även väghållaren för den allmänna vägen eller banhållaren ansöka om lokal vägförrättning.

Kostnader för byggande av väg

Enligt 24 § lagen om enskilda vägar kan under vissa förutsättningar den som har fått rätt till vägen förpliktas att betala en skälig del av kostnaderna för byggandet av vägen. Lagrummet ändrades senast år 2001. Nu preciseras bestämmelsen så att ersättning för byggnadskostnaderna påförs bara om det krävs särskilt. Ersättningen skall betalas till väglaget eller vägdelägarna gemensamt. Om de vägdelägare som deltar i förrättningen inte kommer överens om något annat, och om det inte bildats något väglag, skall ersättningen också fördelas mellan vägdelägarna enligt vägenheter eller enligt någon annan skälig grund.

En ytterligare precisering i 24 § lagen om enskilda vägar innebär att ersättningsfrågan alltid skall avgöras i samband med att rätten till vägen beviljas. Det här överensstämmer med den tolkning som tillämpats hittills, vilket gör att lagändringen inte medför några förändringar.

FINLANDS KOMMUNFÖRBUND

Timo Kietäväinen
vice verkställande direktör

Markku Fagerlund
chef för småkommunsärenden