Kommunstyrelsen, som utnämns av fullmäktige, ansvarar för att kommunens förvaltning och ekonomi fungerar i praktiken, bereder fullmäktigefrågor, övervakar kommunens intressen och representerar kommunen.
Kommundirektören utses av fullmäktige. Kommundirektören är underställd kommunstyrelsen och leder kommunens förvaltning, ekonomi och övriga verksamhet.
Nämnder är inte obligatoriska, men i praktiken har varje kommun tillsatt nämnder. De består av förtroendevalda och sköter frågor kring utbildning, social- och hälsovård, miljö och samhälle.
I kommunalvalet 2004 röstade 58,6 procent av alla röstberättigade.
Offentlighet och information
Öppenhet och offentlighet är grundläggande principer inom den kommunala förvaltningen i Finland.
I kommunallagen betonas invånarnas och servicetagarnas direkta inflytande och delaktighet vid sidan av den representativa demokratin. Kommuninvånarna har rätt att väcka initiativ som gäller kommunens angelägenheter. Det är också möjligt att ordna rådgivande folkomröstningar.
Kommunen informerar invånarna om aktuella frågor och planer i kommunen och om behandlingen av frågor, beslut och deras effekter. Invånarna ska ges information om på vilket sätt frågor och åsikter kan framföras till beredarna och beslutsfattarna.
Fullmäktige ska se till att kommunens invånare och de som utnyttjar kommunens tjänster har förutsättningar att delta och påverka kommunens verksamhet.
Myndigheterna är skyldiga att främja tillgången till information och en god informationshantering och de ska verka på ett sätt som främjar offentlighet.
Kommunens informationsförmedling stöder invånarnas välbefinnande och ökar såväl gemenskapen som invånarnas möjligheter till delaktighet och växelverkan.
Den kommunala förvaltningens utveckling och kommunallagarna i Finland
1865–1873: De första kommunallagarna som skapar grunden för den lokala förvaltningen, dvs. för det kommunala systemet, träder i kraft. Separata lagar om landskommuner och städer. Kommunerna får beskattningsrätt.
1917–1919: Nya kommunallagar efter att Finland blivit självständigt. Fullmäktige som väljs genom kommunalval blir obligatoriska i alla kommuner. En bestämmelse om kommunernas självstyre tas med i grundlagen.
1925: Kommunindelningen blir oberoende av församlingarna och andra regionala indelningar.
1932: Bestämmelser om kommunernas samarbetsorganisationer, kommunalförbund tas med i kommunallagarna.
1949: Ny kommunallag. Bestämmelser om både städer och landskommuner sammanställs i en lag. Systemet med kommundirektör införs i alla kommuner.
1970: Kommunernas arbetsgivarorganisation grundas. Arbetsmarknadsförhandlingarna centraliseras.
1977: Ny förenhetligande kommunallag. Skillnaderna mellan städer och andra kommuner avskaffas. De förtroendevaldas ställning stärks och verksamhetsförutsättningarna förbättras. Verksamhetsplaneringen blir obligatorisk.
1989: Frikommunsförsöket inleds. Kommunen får ökade friheter vid anordnandet av den egna förvaltningen.
1993: Statsandelssystemet revideras. Övergång från kostnadsbaserade statsandelar för uppgifter till kalkylerade statsandelar som fastställs utifrån siffror som beskriver kommunen, kommunens befolkning och verksamhet.
Kommunernas samarbetsbestämmelser revideras. Kommunalförbunden blir samkommuner. Kommunerna får organisera sitt samarbete allt friare genom avtal mellan kommunerna.
1995: Ny möjliggörande kommunallag. Kommunernas olikheter beaktas. Lagen ger varje kommun spelrum och flexibilitet i fråga om att ordna den egna förvaltningen och verksamheten.