För ett drygt halvår sedan, när regeringsprogrammet förhandlades fram, var den ekonomiska situationen alldeles annorlunda. Sedan regeringsbildningen har situationen försvårats och nu står vi rentav på tröskeln till en recession.
Viktigast nu är att lösa euroområdets svåra skuldproblem på ett hållbart sätt så att den ekonomiska stabiliteten kan återställas. Om efterfrågan avtar i länder som är viktiga för vår export är vi i svårigheter. Världen är så globaliserad att vi inte kan sluta oss i vårt skal – det gäller både ekonomin och andra frågor.
Nu gäller det att skynda långsamt, så att vi inte begår samma ödesdigra fel som under depressionen i början av 1990-talet. Då sparade vi oss nästan till döds. När inkomsterna inte heller nu räcker till för att täcka utgifterna är det nödvändigt att stävja utgiftsutvecklingen. Samtidigt måste en ökning av inkomsterna övervägas så att ett rättvist samhälle och den kommunala service som är en väsentlig del av ett sådant samhälle även i fortsättningen kan erbjudas alla medborgare i tillräcklig mån.
När det gäller jämlikhet har den kommunala servicen en central ställning, och den bör även i framtiden vara tillgänglig för alla medborgare. En utveckling där den kommunala servicen marginaliseras för de mindre bemedlades bruk och de förmögnaste anlitar privata tjänster är inte förenlig med vår nordiska modell. Alla partier har ändå, åtminstone i festtalen, sagt sig understödja den nordiska modellen med gemensamt ansvar. I en internationell jämförelse har den också visat sig vara en ekonomisk framgångshistoria.
Särskilt iögonenfallande har ojämlikheten blivit inom hälso- och sjukvården. Välbärgade personer i arbetslivet har tillgång till företagshälsovård och privata tjänster medan mindre bemedlade kommuninvånare anlitar den offentliga sektorn som kämpar med ekonomiska problem. De som behöver krävande vård tas ändå om hand med samhällets medel, eftersom vården av långtidscancersjuka inte är någon betydande business.
Ett stabilt samhälle bygger inte bara på ekonomisk stabilitet, utan också på andra sammanhållande krafter i samhället, för undvikande av inre sociala oroligheter. År 2011 gav prov på intolerans, rasism och frustration. Busschaufförer misshandlades och exempelvis svenskspråkiga hotades mer öppet än tidigare.
I den här nya situationen är det ännu viktigare än tidigare att vi bryr oss om varandra, och särskilt om samhällets sämst lottade. Till dem räknar jag även dem som ger utlopp för sitt eget illabefinnande till skada för det övriga samhället. När förhållandena skärps går det hårdare till. Vi beslutsfattare har nu anledning att fråga oss om vi är på det klara med vad som verkligen händer utanför fullmäktigesalarna och kabinetten.
För att samhället säkert ska hålla ihop är det viktigt att vi också under tider av sparande värnar särskilt om dem som står utanför eller riskerar att marginaliseras. Vi som har det bra ställt kan pruta lite på vår välfärd i ekonomiskt hänseende nu i svåra tider – det är bara rätt och rimligt.
När det jäser i Europa är det önskvärt att vårt eget land står någorlunda enat inför yttre hot. Så är det ändå inte – åsikterna går isär speciellt i fråga om den kommunreform som regeringen driver. Det vimlar av strukturer, modeller och administrativa begrepp överallt, och plötsligt är alla stora experter på kommunal ekonomi och kommunalförvaltning.
Alltför lätt glömmer vi att det finns mycket gott i vår kommunalförvaltning och att många tjänster i Finland produceras mycket kostnadseffektivt - speciellt hälso- och sjukvårdstjänster, där det stora problemet uttryckligen ligger i ojämlikhet.
Som jag ser det kan kommunreformen lyckas bara genom ett gott samarbete mellan staten och kommunerna. Sällan uppstår något gott genom tvång. Vad som nu behövs är måttfullhet mitt bland alla stora ord och kartritningar, så att vi kommer framåt. Lyckade steg i kommunreformen kan vara små för regeringen men stora för hela kommunfältet.
Maarit Feldt-Ranta
Ledamot i Kommunförbundets styrelse, riksdagsledamot (SDP)