I min doktorsavhandling har jag studerat spelrummet i ledarskapet och de reglerande elementen i det kommunala ledarskapet ur kommundirektörernas perspektiv. Ur kommundirektörens synvinkel är begreppet spelrum i sig intressant. För det första kan man med hjälp av spelrummet gestalta de många dimensionerna inom kommunalt ledarskap och dynamiken och utmaningarna i det kommunala ledningsarbetet överhuvudtaget. Begreppet anknyter också till sådana komplexa dimensioner inom samarbete och växelverkan – oskrivna regler, implicita gränser och individuella intressen inom det kommunala ledarskapet osv. – som är närvarande i det vardagliga kommunala ledningsarbetet och som stödjer, stärker eller bryter ner kommundirektörens spelrum.
I grunden är det fråga om växelverkan mellan kommundirektören och den politiska organisationen, särskilt den politiska ledningen. Kommundirektörens spelrum anknyter alltså till och definieras på basis av detta i sig mycket känsliga och labila förhållande. Det är därför i allra högsta grad fråga om personliga egenskaper och drag, komplexa kommunikationssätt och tillämpning av politisk intelligens på en komplex arena för kommunikation mellan förvaltningen och politiken.
I praktiken finns det kommundirektörer vars spelrum är så stort att det kan slå sönder grunden för det politiska beslutsfattandets uppgift och betydelse. Men det finns också kommundirektörer vars spelrum är näst intill minimalt på grund av en alltför stark och dominerande politisk ledning.
I ljuset av forskningsresultaten kan konstateras att det inom utvecklingen av det kommunala ledarskapet också i fortsättningen är viktigt att beakta relationen mellan kommundirektören och den politiska ledningen och metoder för att förtydliga och stärka den. Sådana metoder är bland annat att de förtroendevalda och den politiska ledningen uppmuntras att inta en aktiv roll och deras kunskapsbas och kompetens tryggas och stärks. Den politiska organisationen bör värdesätta kommundirektörens administrativa kunnande och engagemang, och kommundirektören bör i sin tur förbinda sig att stödja och främja de förtroendevaldas ansvarstagande som politiska språkrör och beslutsfattare. Det behövs också tydligare praxis och principer för arbetsfördelningen och spelregler för samarbetet och ledningsarbetet än tidigare.
För närvarande står kommunerna inför den allra mest omvälvande av omstruktureringar. I de nya kommunstrukturer som bildas i reformen får samarbetet och balansen mellan den professionella och politiska ledningen en allt större betydelse. Det som behövs är optimalt spelrum i det kommunala ledarskapet: samförstånd, partnerskap och ömsesidig uppskattning mellan kommundirektören och den politiska ledningen. Inga husbondefasoner, ingen trång tillvaro, inga polariseringar i syfte att få övertaget och inga övertramp på andras domäner.
De nya kommunstrukturerna förutsätter också en mer omfattande debatt än den om borgmästarmodellen, en debatt om hur den politiska ledningens roll kan förtydligas och stärkas. Kommunerna behöver få del av erfarenheter av hur man kan stärka den politiska ledningen. Synligheten, funktionen och effekterna i det politiska ledarskapet bör förbättras så att det blir en god balans mellan kommundirektörens professionella ledarskap och sakkunskap och den politiska ledningens problemlösning, deltagande och styrning. Detta främjar såväl balansen mellan den administrativa och politiska ledningen som en levande kommunal demokrati.
Jaana Leinonen
förv.mag., disp.
Lapplands universitet