Samtidigt är en ny stor pensioneringsvåg på väg, och därför står vi oundvikligen inför en ny början. Vi ser ut att misslyckas i att utnyttja de möjligheter som denna omvälvande tid erbjuder. Brytningstiden infaller mitt i en strukturomvandling där osäkerheten får aktörerna att defensivt hålla fast vid sina egna resurser i stället för att tänka om på ett kreativt och modigt sätt.
Genom omfattande kommunsammanslagningar och tillhörande uppsägningsskydd på fem år skapar vi organisationer med en snedvriden personalstruktur: antalet anställda är stort, men personalen är inte alltid placerad där den behövs mest. När man inom samma tidsram måste lösa hållbarhetsgapet i den offentliga ekonomin till följd av förändringen i försörjningskvoten, vilket sannolikt innebär magra år för kommunerna, blir personalpolitiken ett rätt krångligt pussel.
Det är ändå just personalen som avgör hur kommunernas produktivitet utvecklas. Personalkostnaderna utgör direkt eller indirekt klart mer än hälften av kommunernas utgifter. I stället för strukturerna borde fokus därför vara på personalpolitiken på gräsrotsnivå. På de mekanismer, strukturer och tänkesätt och den praxis som bidrar till att den kommunalanställde kan känna entusiasm och glädje i sitt jobb och uppleva att det går att påverka arbetet.
Det finns flera hinder på vägen för denna utveckling. Kommunorganisationerna är hierarkiska och byråkratiska. Verksamheten är indelad i avdelningar, som konkurrerar sinsemellan om samma resurser inom organisationen. Överst är centralförvaltningen och koncernstyrningen. Införandet av deras riktlinjer på arbetsplatserna påminner ofta om viskleken. De viktigaste rollerna med tanke på personalen bildas i allmänhet genom de närmaste cheferna, som i det vardagliga arbetet drar upp linjerna för spelreglerna för arbetet. Belöningarna för dessa nyckeluppgifter är inte särskilt stora och konkurrensen för att få posterna är inte speciellt hård. Situationen orsakar att det bästa kunnandet inte alltid finns i främsta ledet av personalledningen.
Kommunerna är i ett skriande behov av nytänkande. Ett tänkande som utgår från att kommunen är en serviceorganisation, inte ett tjänstemaskineri. En vi-anda, som inte bygger på ett hierarkiskt förhållande mellan chefen och den underställde utan på att vi alla är yrkeskunniga och utbildade människor som med vår insats bidrar till kommuninvånarens välfärd. En attityd där vi inte blir tillsatta i samma eviga tjänst för 30–40 år, utan där vi ständigt uppdaterar vårt kunnande så att det svarar mot omvärldens föränderliga behov.
Hoppas att strukturdebatten inte överskuggar denna nödvändiga förnyelse av innehållet i det kommunala arbetet.
Sami Miettinen
Skribenten är 34 år och kommundirektör i Pielavesi. För tillfället är han på några månaders föräldraledighet.