Programförslaget är mångsidigt och granskar de bostadspolitiska förändrings- och utvecklingsbehoven ur ett brett perspektiv. Bostadsfrågorna är omfattande och de bostadspolitiska problem, såsom bristen på bostäder till rimligt pris, kan inte lösas genom enskilda åtgärder. Det behövs nya tag inom markpolitiken, smidigare planläggning, större konkurrens inom byggbranschen, färre normer och ett förnyat stöd-system för boende och dess förvaltning.
När effekterna av de bostadspolitiska åtgärderna utvärderas, bör man inte enbart beakta deras verkningar på statens ekonomi. Kommunerna har en central ställning i genomförandet av bostadspolitiken och därför bör man också granska verkningarna på kommunerna och deras ekonomi.
Det är viktigt att utreda i vilken utsträckning utkomststödet används till boende-kostnader och hur behovet av att täcka boendekostnader med utkomststöd kunde minskas.
Kommunerna svarar för markpolitiken och planläggningen samt för byggandet och upprätthållandet av kommunaltekniska tjänster och övriga tjänster som tomterna kräver. Det här kräver stora investeringar av kommunerna.
Ett mångsidigt utbud är en förutsättning för en fungerande bostadsmarknad. Speciellt mindre bemedlade personer samt äldre, unga och olika specialgrupper behöver bostadspolitiska åtgärder, men i bostadspolitiken bör också tillräckligt med vikt fästas vid arbetsföra invånare med små inkomster och strävan efter att erbjuda dem bostäder av hög kvalitet och till rimligt pris.
Segregation kan förebyggas genom högklassiga boendemiljöer och ett mångsidigt bostadsutbud. Det finns ett behov av hyresbostäder till rimligt pris, bostadsrättsbostäder och ägarbostäder. Kommunerna ska inte ensamma behöva bära ansvaret för mindre bemedlade bostadsbidragstagare som det är svårt att hitta bostäder för.
Förhållandena och behoven i anknytning till boendet varierar på olika håll i Finland. Bristen på bostäder till rimligt pris är speciellt stor i huvudstadsregionen.
I Helsingforsregionen behöver utbudet på bostäder till rimligt pris anpassas efter ef-terfrågan. Detta förutsätter partnerskap mellan staten och kommunerna och kommunernas gemensamma ansvar. Regionerna måste kunna beakta skillnaderna i efterfrågan. Eftersom staten äger markområden direkt och genom sina bolag finns det skäl att förvänta sig en aktiv insats av staten som stöd för kommunernas markpolitik.
En annan ytterlighet är regionerna med minskande befolkning, där kommunerna kämpar med de problem som uppstår när bostäder står tomma och bostadsbeståndet förfaller. För dessa regioner föreslår arbetsgruppen skräddarsydda stödåtgärder och handledning.
Arbetsgruppen har inte i tillräcklig grad uppmärksammat att det finns ett mycket stort antal kommuner mellan dessa ytterligheter och att deras förhållanden och behov är mycket olika. Det mångsidiga behovet av bostäder bör beaktas också i övriga växande stadsregioners än Helsingfors. Utöver ägarbostäder behövs hyresbostäder till rimligt pris och bostadsrättsbostäder.
Det brokiga stödsystemet för bostadsbyggandet bör ses över och utarbetas till en klar helhet. Arbetsgruppens förslag om att minska boendekostnaderna och möjliggöra totalrenoveringar genom att utreda hur finansieringskostnaderna för den gamla lånestocken kunde bli skäligare är bra.
Arbetsgruppen har lovat utreda verkningarna av den tidsbestämda halveringen av räntestödet för nya hyresbostäder. Halveringen av räntestödet bör vara bestående.
I dagens ekonomiska situation skulle en effektiv åtgärd vara att på bestämd tid halvera självriskandelen för räntan på statens räntestödslån för totalrenoveringar. Detta motiveras särskilt av renoveringsbehovet för att förbättra energiprestandan.